jag tänker isolera mig .
i min egna lilla bubbla .
där bara jag får vara .
min värld där jag bestämmer .
awesome
vi säger så

Sum 41 - Pieces
nostalgi .
en gång hade jag en bästa vän .
som stod vid min sida genom
eld och vatten , kärlek och hat .
jag älskade henne .
"du är den första jag säger detta till ,
jag älskar dig"
jag kommer aldrig glömma när hon
sa det .
hon räddade mig gång på gång .
det var vi två mot världen .
men hon förändrades .
hon högg mig i ryggen om och om igen .
sparkade på mig när jag redan låg ner .
hennes svek . bilderna sitter som
fastklistrade i hjärnan på mig .
jag kommer aldrig kunna glömma henne
hur mycket jag än intalar mig själv
och henne .
och det är det som driver mig till vansinne .

 

åhh mina små bäbisar .
så nyfikna och fulla av liv .
små fluffiga kattungar
som gör min dag .
<3

when we were younger everything was so bright .
how can one , little street swallow so many lifes ?
nothings free , longing for used to be .
the kids dont need today cause they live in sins
of yesterday .

Paranoia

skrämmande , ångestfyllt .
jag kallsvettas , kollar nervöst omkring
hör&ser
men inget finns där , och det är det som skrämmer
mig mest . Tystnaden . Onaturligt .
ringer viktor , han har inte tid att prata .
ciggen skakar i handen på mig och
jag kan inte låta bli att kolla bakom mig .
mamma kommer om 5 timmar typ .
helt ensam . ingen räddare .
bara jag och jag .
den onda den goda .
chipsen är påväg upp dom med .
jag ska aldrig mer äta .
det kommer bara upp ändå igen
tillslut .

inside your restless soul your heart is dying .

detta är inte en blogg jag skriver för att sedan

be alla mina vänner läsa och kommentera .

nej , denhär bloggen är annorlunda .
jag är anonym .
ingen av mina vänner kommer veta att den existerar .

för då kan jag skriva fritt , skrika ut till världen ,

berätta för alla om mina känslor och det kaos

jag lever i . utan att sedan få höra det vanliga

som ens vänner alltid säger , "det kommer ordna sig"

det är en såndär mening som man säger för det

liksom passar in , men det är bara tomma ord .

det är så mycket inom mig som vill ut .

men nu när jag väl skriver vet jag inte vad jag ska

skriva om . det känns så konstigt typ , alltså att

sitta här och bara skriva om det . in public liksom ,

blotta min själ för okända människor .

men vad har jag att förlora ?